L O V I S A

Det är tufft att lämna ut sig själv, att säga att man är ensam.
Jag har inga vänner kvar. De jag hade finns fortfarande i Halmstad men de är ändå borta. Det finns En person som får mig till och känna att detta, som finns här är värt någonting och det tackar jag gudarna för men det räcker inte med en. Jag har ju mina systrar också, de är som mina vänner men den lilla och jag går inte ihop riktigt som vi ska och vi har väl tonåren att skylla på. Den äldre vet jag inte.. Alla är borta, känner mig glömd.

Det är tufft att alltid vara den som hör av sig, speciellt när man inte får något svar. Något som är tuffare är när de svarar på ett sätt som i smyg säger "jag orkar inte med dig" utan att det riktigt skrivs i ord. Om någon bara kunde höra av sig till mig ibland, vilja gå på en promenad, fråga om jag vill följa med på bio eller se en film. Eller om någon bara kunde höra av sig utan att faktiskt vilja någonting, någon som bara ringer för att prata. Känner mig glömd - är glömd.