L O V I S A

Att lägga sig utan någon sömntablett igår var dumt. Det måste intas två timmar innan jag ska sova för att undvika och vara trött på morgonen. Detta glömde jag i all hast när jag satt och trängdes bland svettiga militärsnubbar på tåget som tror att dem är något. Detta resluterade i att jag låg och försökte läsa i över en timme när jag kom hem men hade otroliga svårigheter att koncentrera mig på texten och när jag väl släckte ner så kom alla tänkbara tankar upp;

Först angående skolan. Jag borde vara jäkligt nöjd som det är istället för att lägga all energi på skolan som jag absolut inte har. Man tänker att "vafan det är bara sju månader till studenten, orka liite till" men jag är i den perioden där det inte finns någon ork till det och då gör jag det hellre halvdant än inte alls - något som är en STORT framsteg för mig då jag tidigare aldrig lämnade in ett arbete om jag inte tyckte det var nästintill perfekt. Alla vet väl vem den här Blondinbella är, hon gick iallafall ut skolan med 2/3 MVG och 1/3 IG men vafan är det (?). Då satsar jag hellre på 1/3 MVG, 1/3 VG och 1/3 G. Är inte det smartare?

När jag grubblat på det en stund så börjar jag fundera på varför jag bara inte kan somna i sängen som jag inte sovit i på sju nätter. Varför jag inte föredrar min 1.20 säng framför en 90, varför jag inte föredrar mina puffiga kuddar framför en platt, varför jag inte uppskattar att min nakna kropp ej klistrar sig mot en tapetvägg längre, varför jag inte uppskattar att ha täcket helt för mig själv utan att någon tar det ifrån mig så att ryggen blir sval. Svaret på detta har kommit att bli ganska enkelt; Mattias. Hur djupt han än sover så vet jag att varje gång jag lägger armen om honom så får jag alltid ett sött "mhmm" och hans hand på min till svars - något som min stora, prickiga kudde aldrig skulle kunna göra.

Detta förde mig in på nästa tanke. Min älskade Mattias. Han som jag är så ofantligt kär i, han som jag har varit tillsammans med i strax tio månader och hoppas få dela mitt liv med. Han som jag sa att jag älskade efter knappt två månaders tid. Tidigt? Ja, i många fall så är det nog det och många tror att man fortfarande "bara" är förälskad eller kär efter den perioden, jag trodde det med innan den dagen jag kom på det. Det gör fortfarande ont i mig varje gång jag tänker på det och jag måste ta några extra andetag för att komma tillbaka till världen. Han hade pratat om att åka iväg på "semester" med en kompis en längre tid, i lite mer än två månader (som efter en stund blev tre månader) men att ingenting var säkert ännu så jag skulle inte behöva tänka så mycket mer på det. Sagt och gjort så minskade jag ner på det och försökte fokusera på annat tills jag frågade "vad ska du göra imorgon?" och fick till svar "ska åka till Hultsfred och fixa passen" .............................................

Jag har aldrig känt en sådan smärta i magen, det var värre än något annat jag upplevt. Nu börjar smärtan krypa fram igen, vill bara kräkas. Minns inte om jag grät när han sa det men så fort vi la på dränkte jag min kudde i tårar och tjockt saliv.

Detta förde mig vidare, men jag orkar inte mer nu. Vill kräkas.