Kroppen hänger inte med, knappast huvudet heller. Feber, förkylning och något på gränsen till depression borrar sig igenom mig. En panik har brutit ut de senaste två nätterna. En dröm som tvingar mig att vakna och verkligen känna efter om mitt hjärta sitter kvar. Hoppas jag slipper den mardrömmen inatt. Imorgon kommer min personliga medicin hit, mitt livs kärlek, då klarar jag mig alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar