Är det tillåtet att tycka att massa småsaker tillsammans blir ett rent helvete? Isåfall gör jag det och jag ska förklara precis varför; Första december flyttar mamma, Sofia och jag till en mindre lägenhet och eftersom att jag snart går ut skolan så får jag ta det minsta rummet. Det lät rimligt så jag gick med på det men har nu i efterhand fått reda på hur litet det verkligen är. Får i stortsett plats med min säng och en byrå där. Skrivbordet som jag definitivt lär behöva nu under trean får inte plats, knappast datorn heller så den får stå på Sofias rum. Redan nu har jag svårt för att koncentrera mig i mitt eget hem, i mitt egna rum och våran lägenhet är ganska stor. Att sen klara de tuffaste plugg-månaderna i en 30 kvm mindre lägenhet utan skrivbord, utan tillgång till dator så ofta och med Sofia släpandes runt mig ännu mer kommer bli ett helvete. Det har redan nu satt sina spår, trodde nästan att det gick bra för mig i skolan men fick ett delbetyg i Svenska B idag, IG. Underkänt i svenska, jag?! Fattar inte det heller.. Kanske är lätt för alla andra och säga "lås dörren och köp ett mindre skrivbord" - Ni skulle ångra er om ni visste om våran ekonomiska situation.
Att pappa sen frågar om jag inte ska söka nåt extrajobb förstår jag, pengar är viktigt och "mamma behöver hjälp" tydligen men jag är redan så jävla sönderstressad och jag tror inte att någon fattar hur mycket tid och ork skolan verkligen tar, jag "arbetar" också 35-40 timmar i veckan + studier utanför.
Min sista jobbiga situation har med världens bästaste människa att göra. Min pojkvän, mitt liv, min Mattias. Han är det enda som får mig till att orka nu och han är för tillfället alldeles för långt bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar