L O V I S A

Ingen tid för att bli ledsen, skönt för mig kanske. Försöker panikfylla all tid jag har för att inte gå sönder. Hade planerat och sova till 12 för att sedan spendera min tid hos camilla ikväll men självklart så vaknar jag redan klockan 8 och kan inte somna om. Tror att huvudet tänker för mycket.. SLUTA! Att radion bara spelar kärleksmusik gör det ju inte bättre, får jag välja själv så blir det också sån "arg" musik, fast jag egentligen inte är arg.. Vet inte riktigt vad jag är. Sårad? Kanske.. Chockad? Ja.. Jag är i ett smärre chocktillstånd helt enkelt, inte så konstigt kanske.. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, var ute och joggade igårnatt (farligt nog) och det är precis vad jag vill göra nu också. Eller inte jogga direkt, jag skulle nog mer kalla det att springa för livet och aldrig stanna.

senare:Var ute och joggade i en timme, tog en gråt-paus på fem minuter men vet inte om jag grät för själva situationen eller om jag grät för att jag var så sjukt trött och hade ont i hela kroppen, tror det var lite av båda. Dagen går långsamt, den här slowmotion-knappen som jag tänker på ibland har kommit hit. Fast det var inte alls på ett sådant här ställe som den skulle komma, den skulle vara där när man upplever några av de underbaraste stunderna i livet. Men det har den redan gjort iförsig, sju månader har gått snabbt men på vissa ställen har tiden bara stannat för att man ska kunna känna efter hur mycket men älskar personen man är med. Har nog aldrig mått så bra som när den knappen ryckte in.

Med tanke på vädret så borde jag må bra även idag, men det gör jag inte riktigt. Chocken tar överhand, känslan av att han inte är med mig, känslan av att han inte är min längre. Den känslan bränner bakom ögonen och fräter sönder mig inifrån, det gör ont. Ska försöka frysa in smärtan ikväll, ska hem till Camilla och ha pyjamas-mys.. Den tjejen är något av det bästaste jag har.